verymuchninna

Fucked up.

I!dag kommer tvillingarna, vi ska fira deras födelsedag i efterkott! Har köpt en så jävla bra present till dem haha. Började på min mapp igår som jag ska ta med till kliniken. Ska ta blodprover idag, man måste kolla typ hiv 1 och 2, röda hund, hepatit osv. Sen när jag får hem intyget därifrån så är det bara att färdigställa min mapp, sen boka ett journalsamtal. Ska skriva klart allt personligt i mappen idag. Mycket att skriva, haha...

Får försöka göra klart mina läxor också, har fyra st som bara ligger och väntar

Då var det läskiga läkarbesöket avklarat! Nu är det bara två saker kvar att göra: blodprov och journalsamtal. Därefter kan jag åka till storkkliniken när jag vill!

Jag måste lyssna på min magkänsla. Jag brukar aldrig ha fel. Detta känns rätt för mig nu, och jag vet att det kan anses själviskt. Men i vissa skeden i livet så kanske man måste vara självisk. Min magkänsla säger att det är hög tid att göra detta nu, och att det kommer lösa många problem. Självklart vill jag det också, jag skulle vara sjukt dum om jag inte erkände att jag vill ha det livet! Men vad är det för fel med att vilja det? Det finns inget intresse från min sida att leva ungdomslivet. Jag har valt mitt liv. Nu vill jag börja leva det.

Två dagar kvar. Shit pommes alltså. Jag kan knappt fatta det, att jag äntligen ska få veta. Jag har varit så orolig, så länge. Tänkt så mycket på detta, och nu får jag liksom veta. Jag hoppas verkligen på ett bra besked, så att jag kan börja planera livet. Jag vet nu mer än någonsin, att jag inte vill ha någon jävla pojkvän. Fan vad de ställer till det.

Ensam är så jävla stark, ellerhur?

Den 13e mars, på mina bröders 20års dag, ska jag på mitt livs viktigaste läkarbesök. Jag ska äntligen få utrett om jag har någon chans att bli gravid och i så fall vilken metod jag ska använda mig utav. Jag fick min tid hos en specialist för en månad sen, och nu är det endast tre dagar kvar! Jag är inte nervös inför själva undersökningen, mest för resultatet. Mina förhoppningar är att med hjälp av ivf bli gravid. Det hade varit bra om det skedde snart i så fall, eftersom mina symptom förvärrar med åldern. Jag är trött på denna oron. Nu vill jag bara att allt ska vara gjort, att jag kan få ett barn och bara vara lycklig och inte behöva oroa mig över det längre. Under två år har jag konstant tänkt på detta och att jag är född till att bli mamma. Jag vill inte att jag ska få ett negativt besked på onsdag. Då vet jag inte vad jag tar mig till. Jag är redo för detta, det måste hända.

Den 13 mars ska jag träffa en specialist, något jag har skjutit upp i två år. Skolan är snart över, jag har en bra bostad i ett lugnt område och jag känner inget behov överhuvudtaget att ha ett förhållande. Jag klarar detta själv, jag ska göra det medan jag har chansen.

Två läkarbesök sedan är det dags för journalsamtal. Sen är det ett enda besök kvar.

Vad som händer sen är inte upp till mig. Det är upp till min kropp att bestämma om jag är redo. Om detta funkar, så kommer jag få vad jag vill ha mest i hela världen.

Jag har alltid vägt lite för lite. Men när jag var yngre hade jag inte ätstörningar utan jag var bara byggd på det sättet (och med en väldigt hög ämnesomsättning). Jag var ganska sen med allt som hade med puberteten att göra. Mina bröst kom inte förens jag var 17-18, men det blev ju inga bomber, knappt jag fyller en a-kupa. Mens fick jag också sent, och sällan. Det första året fick jag bara det två gånger, men folk sa att det var normalt. Tänkte inte mer på det. Sen fick jag ätstörningar och vägde extremt lite. Då fick jag inte mens alls. Då började jag bli orolig på allvar. När jag till slut lyckades bli frisk så dröjde det lite mer än ett år, sen fick jag för första gången i mitt liv (20 år gammal) regelbunden mens, kvinnliga former och mådde mycket bättre. Sen hände det som inte fick hända, två missfall. Misstankarna om att något var fel väcktes igen. Dessutom har jag sedan sex år tillbaka fruktansvärda smärtor vid ägglossning speciellt.

Och nu har det gått över ett år sen mitt sista missfall. Och äntligen, äntligen, har jag fått regelbunden mens igen. Det låter inte som något man bör vara superglad för, men jag blir det! Det betyder mkt för mig att veta att min kropp för en gång skull gör som den ska. Att jag börjar må bättre. Att få barn kanske aldrig händer mig. Antagligen inte. Men mina chanser ökar ju när min kropp reagerar såhär positivt av att jag börjar leva bättre.

Delat ut massa enkäter idag! Blir nog så att jag måste dela ut ca 150 till. Och åka till pp och dela ut där med. Men det blir nog bra till slut.

Allt känns tungt nu. Jag är ensam med mina bekymmer och allt jobb. Ekonomiskt går det åt helvete... Kunde inte betala försäkringarna på 4000. Måste få ihop nästa lön till det. Sen ridningen på 4500, hyran, mobilen, ny madrass och hundmat som micka köpte till mig. Kostade typ 400. Sammanlagt har jag räkningar på över 10000 och en inkomst på 9000. Det var lättare när jag hade någon att dela det med. Men man kan ju inte leva med någon för att slippa ekonomiska problem. Får i alla fall lite extra pengar i veckan, kan väll betala något då.

Annars är det mest skolstress som jagar mig. Jämt och ständigt. Jag har varit skoltrött de senaste terminerna, men samtidigt tycker jag det är roligt att plugga. Men sena nätter med valpen gör att min energi är på noll nu för tiden.



I dessa tider önskar man att man hade någon som kunde stötta, dela vardagen och möta svårigheter tillsammans med. Men skulle jag bryta mitt löfte (inga pojkvänner 2013) så skulle jag aldrig förlåta mig själv! Nej, jag är stark, jag har klarat mig själv förr. Då har jag fått möta värre motgångar och ändå tagit nya tag och ryckt upp mig. Jag är säker på att jag klarar detta med!

Sitter i skolan med mina kära vänner. Snart ska vi bege oss till fysiken! Prov imorgon i mekanik, kommer gå sådär känns det som...