verymuchninna

Imorgon ska jag till Klippan, mot min vilja. Jag vill hellre vara hemma med mina hundar. Inte på ett crazy-dog.woman kind of way, utan mer att jag inte vill överge min 12 veckors valp kind of way. Hon ska vara hemma hos antons mamma, för första gången. Jag är så nervös för att lämna henne! Kan inte ge några löften - jag kanske bölar över det och åker hem! Men... jag måste försöka ha kul, träffa folk, vara en bra syster och en bra flickvän. Nu för tiden är jag nog en ganska dålig flickvän. Jag förstår att det måste vara svårt att leva upp till mina ibland löjligt höga förväntningar och krav. Men för tillfället känner jag inte mig tillräckligt stark för att släppa in någon på djupet. Så då sätter jag upp  min mur, mina regler och tvärvägra att släppa ens en tum på dem. Jag är bara rädd att allt ska hinna ifatt mig innan jag är klar med skolan, och jag ska bryta ihop då. För skolan är viktig, jag vet det nu. Att jag behöver den, att jag behöver göra detta. När jag är klar kanske jag kan ta itu med mig själv, men mitt inre kaos. För ända sen världen ändrades för mig för ca 2 år sedan så har jag inte tillåtit mig själv att bryta samman. Vissa gånger har jag varit nära, men då åker min mur upp igen. Ångesten gör sig påmind när jag tvingas åka till Klippan, ser allt förflutet och känner alla negativa känslor som jag en gång känt.

 

Just nu vet jag inte. Jag vet bara att jag måste bättra mig. I skolan. Som flickvän. Nu är det jag som får leva upp till alla andras höga förväntningar och krav och bara försöka flyta med. Ett par år till, sen är jag där.