verymuchninna

Vaknade med en hes värdelös jävla hals!

Idag var jag och Anton i Klippan, läskigt. Fick betyg och träffade bland annat min fader. Sedan blev det ett jävla liv på skolan/CSN så jag fick mest vara osocial och prata i telefon. Det har förhoppningsvis löst sig. Nu har jag gjort alla mina läxor, ska träna och sen vänta på att älskling ska komma hem. Jag vågar fortfarande knappt tro att jag är kär på riktigt, men det känns riktigt jävla bra <3

mmmbop.

Sådärja, nu var det lördag igen. Veckorna går fort nu för tiden, nästan att jag kanppt hänger med. Igår fyllde i alla fall min älskade systerson Kian 3 år. Kändes konstigt att vara i Klippan, står tiden still där eller?

Det är lätt att säga att man inte bryr sig, att det inte betydde något, att jag ändå inte var redo. Men det är svårt att erkänna att det var svårt, att jag kan känna tomhet inom mig, att jag har så mycket frågor. För några veckor sedan så läste jag en bok där en massa kvinnor hade delat med sig av sina tankar & erfarenheter när de fick missfall. Då hade de förlorat barn mycket tidigare än mig till och med. Det konstiga är att de skrev så öppet, utan att skämmas, att de var ledsna över det! För jag tycker det känns konstigt att vara ledsen över det. Som om det inte är tillåtet av så många olika anledningar. För nu kan jag inte ens skilja på om jag är ledsen över det eller om jag är över det helt.

Jag tycker på sätt och vis att det är bra att det hände. Eller inte så..., mer att jag inte fick barn nu. När det absolut inte var meningen att jag skulle ha det. Jag vet inte. Ibland bara kommer tankarna kring det upp. Kan kännas sorgligt ibland, för nu vet jag den starkaste känslan i världen och hur det verkligen är att höra ihop med något så sjukt mycket.

Yes, i alla fall. Nu är det hög tid att göra klart mina läxor. Sen väntar sängen som fan. Ska upp sjukligt tidigt och göra prov imorgon - det ser vi verkligen framemot -.-

5 kilo ner, sen perfection.

Dagen har bestått av skola, hästar, bära saker från vinden och fixa på mitt nya rum. Det var inte lätt direkt. Ofc fick jag hjälp, men jag är ändå helt slut! Nu har jag dessutom ett prov att plugga till + en inlämningsuppgift. Tack. Tack. Tack.

Hela dagen har bara gått käpprätt åt helvete! Det har varit allt från borttappade cykelnycklar till bråk med mamma. Samtidigt har jag en bra känsla inom mig, som jag känner igen från långt tillbaka. För många år sedan var jag faktiskt glad, jämt. Kanske det kan bli så igen nu. Den senaste tiden har ju varit toppen, om man räknar bort de senaste veckorna. Först blev jag sjuk, sen Samson och nu mormor. Men allt har ordnat sig hittills, så vem vet. Detta kanske blir bra tillslut.

Nu ska jag diska och lyssna på hög musik. Pratar med en full Bert-Anton på fb, mycket underhållande en tisdagskväll som denna :)

Idag blir det muntligt prov i SvB. Jomen visst, jag har knappt pluggat. Det kommer gå åt helvete. Buhu.

Men..., det är fan orättvist. Jag behöver ha det tråkigt. Utan att något hela tiden händer, som bara bygger på all den stress jag redan känner. Just nu behöver jag tråkigt känner jag. I alla fall normalt, inga dåliga händelser.

Börjar bli drygt att sitta här själv.

''Ring farmor, så känna allt mycket lättare...jag lovar! Att göra nån glad är gratis och gör att livet blir lite enklare att leva. Den dag hon är borta är det så dax att ångra....''

Om han nu är en sån expert på känslor, så kanske han hade kunnat höra av sig till sin dotter mer än en gång i halvåret? Fucker.

Kan knappt förmå mig till att dammsuga det sista och tvätta golven. Jag är slut i hela kroppen. Och hunden måste snart ut igen. Sen har jag ett berg av läxor. FEM PROV nästa vecka. Sinnessjukt. Ett om dagen. Jag går i väggen snart, helt ärligt.

Det verkar inte gå så bra för mormor. Det har alltid varit en omöjlighet att hon skulle kunna försvinna. Hon har alltid varit där, på ett helt annat sätt än vad övriga släkt & vänner har varit.

Jag som gillade skolan... Nu blev det för stressigt. Fan också. Jag har ju i alla fall min lilla hund. Sen finns ju de underbara hästarna också :)

Imorse fick jag ett underbart besked. Min älskade Sammy mår bättre och får komma hem idag! Vi har haft tur. Nu återstår det bara att se vad allt detta går på... Huvudsaken är i alla fall att min hund mår bra och får komma hem igen :)

Min bästaste vän i hela världen. Jag hoppas att han klarar sig.

som jag aldrig får.

Min lilla älskade Samson ligger fortfarande på djurkliniken och är sjuk. Jag saknar honom så himla mycket, och samtidigt är jag sjukt orolig att han inte ska bli bättre. Det finns inget jag vill mer än att hämta hem honom, men det verkar inte hända... Inte för att någon bryr sig, pappa vägrade att hjälpa mig betala för detta. Trots att han är skyldig mig pengar. Aja, det var väll inte mer än vad man kunde förvänta sig?

Det känns lite som om det inte spelar någon roll hur hög musik jag har på, hur högt jag skulle skrika, hur hårt jag skulle slå huvudet in i väggen. Det spelar ingen roll. Jag kan inte få bort det. Vissa saker kan man inte säga till någon. Säger man det till någon så bryr sig ingen, ingen tror på det/tar det på allvar. Jag vill få saker ogjorda. Det är allvar den här gången. Det känns så jävla tydligt. Nu vet jag inte ut eller in, hur ska jag besluta? Det finns inte ens någon jag kan prata med om det, besluta med. Ta bort allt nu. Mitt liv var perfekt.

Detta börjar kännas lite väl Twilight, men... jag kan svära att jag kände  något röra sig inne i mig idag. Läskigt.
Mitt i allt detta så träffade jag även en ekorre! Han var skitsöt, han ville verkligen leka med Samson. Det kan ha varit den absolut gulligaste och roligaste ekorren i hela världen.

Idag har det varit relativt lugnt med allt. Jag har försökt att ha en avslappnande dag eftersom att allt börjar om från början imorgon. Jag kommer plugga från morgon till kväll med undantag från ridlektionerna jag har på måndag & onsdag. Jag älskar verkligen att rida. Det är min stora glädje, eftersom jag spenderar nästan all min tid med skolan eller att oroa mig över den. Denna veckan har jag noll koll, jag har bara släppt taget. Jag har alltid stenkoll på alla prov och läxor, men förra veckan gick allt helt fel, jag är inte i balans...Men det är okej, den där ailien ska bort. Tror jag. Fast tänk så är det ingen ailien? Tänk om tänk om tänk om. Varför måste jag vara så svag för små och söta saker som växer inne i mig? Jävla skit... Aja, på torsdag ska jag lösa alla mina problem. Sen kommer allt att bli som vanligt. Eller så kommer inget att bli som vanligt.

Funderar på att läsa ut min bok som vi har på engelskan. Men den är ganska tråkig, och jag har redan börjat läsa en annan bok som mamma gav mig. Jag har så svårt att släppa en bra bok. Men jag har ännu svårare för att att ta mig igenom en ointressant! Nu ska jag nog göra mig iordning, snart läggedags ser jag på den tickande klockan. Ju fortare jag somnar desto fortare blir det morgon. Och går bara tiden fort fram till på torsdag så är jag nöjd.

Idag har min Kian varit helt underbar! Jag älskar honom, över allt annat i hela universum.


En liten nyfödd Kian. Det vackraste jag någonsin sett. Snart har vi en ny liten familjemedlem också! Ska bli sjukt kul med en liten, men just nu är Kian i en riktigt gullig ålder. Idag var han så söt, att det inte ens går att förklara. Moster älskar dig me än något annat! <3

''När jag gungar, då gungar månen också''.

De senaste dagarna har jag börjat tänka mycket på min pappa. Jag vet inte hur jag ska lösa någonting, jag vill kunna ringa honom och sen ska allt vara som vanligt. Men allt är helt och hållet annorlunda nu. Ringer jag honom så kommer han inte svara. Han har bara slutat att göra det. Slutat att bry sig. I början gjorde det inte så mycket, jag var ändå trött på att prata med honom efter allting. Men nu börjar det kännas. Lite.

Det är en ny dag, jag ska låtsas som ingenting ett tag nu. Det är inte lönt att få panik över något som jag ändå inte kan kontrollera just nu. Ödet får bestämma åt mig, så slipper jag göra det själv.