verymuchninna

Det är lätt att säga att man inte bryr sig, att det inte betydde något, att jag ändå inte var redo. Men det är svårt att erkänna att det var svårt, att jag kan känna tomhet inom mig, att jag har så mycket frågor. För några veckor sedan så läste jag en bok där en massa kvinnor hade delat med sig av sina tankar & erfarenheter när de fick missfall. Då hade de förlorat barn mycket tidigare än mig till och med. Det konstiga är att de skrev så öppet, utan att skämmas, att de var ledsna över det! För jag tycker det känns konstigt att vara ledsen över det. Som om det inte är tillåtet av så många olika anledningar. För nu kan jag inte ens skilja på om jag är ledsen över det eller om jag är över det helt.

Jag tycker på sätt och vis att det är bra att det hände. Eller inte så..., mer att jag inte fick barn nu. När det absolut inte var meningen att jag skulle ha det. Jag vet inte. Ibland bara kommer tankarna kring det upp. Kan kännas sorgligt ibland, för nu vet jag den starkaste känslan i världen och hur det verkligen är att höra ihop med något så sjukt mycket.

Yes, i alla fall. Nu är det hög tid att göra klart mina läxor. Sen väntar sängen som fan. Ska upp sjukligt tidigt och göra prov imorgon - det ser vi verkligen framemot -.-