verymuchninna

Nu är det nära! Gymmet funkar bra, framför allt så har jag fått en bättre kondition. Kan nästan inte fatta att jag snart har gått ner 15 kg! Inte dåligt! Sov själv i natt, men kom på mig själv med att bara ligga på halva sidan av sängen,haha. Och min pojkvän som brukar säga att jag alltid breder ut mig, armbågar honom osv. Vet inte om jag köper det riktigt. Om ca fem minuter kommer folket hit, då ska dem äta middagen jag har gjort, men jag ska bara äta sallad -.- det är priset man får betala om man vill komma någon vart :p

5 kg ner? 10 kg ner? 15? 20? 30? 40? 50?

Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag kom tillbaka hem. Om allt skulle vara som vanligt, eller om jag ens är samma person längre. Den senaste tiden har jag varit så upptagen med allt, att jag inte ens insett hur många människor jag faktiskt saknar. Nu känns det som om jag har varit borta för länge för att komma tillbaka. För även om jag älskar mina homies här, så är det något speciellt med dem där jag kommer ifrån. Här vet ingen vem jag är, hur jag är. Och ibland, eller ganska ofta, tror jag att jag inte passar in här. Det finns inte en enda människa här som jag kan relatera till. Ingen att ens dela minnen med, internskämt, alla speciella låtar.

Vaknade med en hes värdelös jävla hals!

Idag var jag och Anton i Klippan, läskigt. Fick betyg och träffade bland annat min fader. Sedan blev det ett jävla liv på skolan/CSN så jag fick mest vara osocial och prata i telefon. Det har förhoppningsvis löst sig. Nu har jag gjort alla mina läxor, ska träna och sen vänta på att älskling ska komma hem. Jag vågar fortfarande knappt tro att jag är kär på riktigt, men det känns riktigt jävla bra <3

mmmbop.

Sådärja, nu var det lördag igen. Veckorna går fort nu för tiden, nästan att jag kanppt hänger med. Igår fyllde i alla fall min älskade systerson Kian 3 år. Kändes konstigt att vara i Klippan, står tiden still där eller?

Det är lätt att säga att man inte bryr sig, att det inte betydde något, att jag ändå inte var redo. Men det är svårt att erkänna att det var svårt, att jag kan känna tomhet inom mig, att jag har så mycket frågor. För några veckor sedan så läste jag en bok där en massa kvinnor hade delat med sig av sina tankar & erfarenheter när de fick missfall. Då hade de förlorat barn mycket tidigare än mig till och med. Det konstiga är att de skrev så öppet, utan att skämmas, att de var ledsna över det! För jag tycker det känns konstigt att vara ledsen över det. Som om det inte är tillåtet av så många olika anledningar. För nu kan jag inte ens skilja på om jag är ledsen över det eller om jag är över det helt.

Jag tycker på sätt och vis att det är bra att det hände. Eller inte så..., mer att jag inte fick barn nu. När det absolut inte var meningen att jag skulle ha det. Jag vet inte. Ibland bara kommer tankarna kring det upp. Kan kännas sorgligt ibland, för nu vet jag den starkaste känslan i världen och hur det verkligen är att höra ihop med något så sjukt mycket.

Yes, i alla fall. Nu är det hög tid att göra klart mina läxor. Sen väntar sängen som fan. Ska upp sjukligt tidigt och göra prov imorgon - det ser vi verkligen framemot -.-

5 kilo ner, sen perfection.

Dagen har bestått av skola, hästar, bära saker från vinden och fixa på mitt nya rum. Det var inte lätt direkt. Ofc fick jag hjälp, men jag är ändå helt slut! Nu har jag dessutom ett prov att plugga till + en inlämningsuppgift. Tack. Tack. Tack.

Hela dagen har bara gått käpprätt åt helvete! Det har varit allt från borttappade cykelnycklar till bråk med mamma. Samtidigt har jag en bra känsla inom mig, som jag känner igen från långt tillbaka. För många år sedan var jag faktiskt glad, jämt. Kanske det kan bli så igen nu. Den senaste tiden har ju varit toppen, om man räknar bort de senaste veckorna. Först blev jag sjuk, sen Samson och nu mormor. Men allt har ordnat sig hittills, så vem vet. Detta kanske blir bra tillslut.

Nu ska jag diska och lyssna på hög musik. Pratar med en full Bert-Anton på fb, mycket underhållande en tisdagskväll som denna :)

Idag blir det muntligt prov i SvB. Jomen visst, jag har knappt pluggat. Det kommer gå åt helvete. Buhu.

Men..., det är fan orättvist. Jag behöver ha det tråkigt. Utan att något hela tiden händer, som bara bygger på all den stress jag redan känner. Just nu behöver jag tråkigt känner jag. I alla fall normalt, inga dåliga händelser.

Börjar bli drygt att sitta här själv.