verymuchninna

Jag har alltid vägt lite för lite. Men när jag var yngre hade jag inte ätstörningar utan jag var bara byggd på det sättet (och med en väldigt hög ämnesomsättning). Jag var ganska sen med allt som hade med puberteten att göra. Mina bröst kom inte förens jag var 17-18, men det blev ju inga bomber, knappt jag fyller en a-kupa. Mens fick jag också sent, och sällan. Det första året fick jag bara det två gånger, men folk sa att det var normalt. Tänkte inte mer på det. Sen fick jag ätstörningar och vägde extremt lite. Då fick jag inte mens alls. Då började jag bli orolig på allvar. När jag till slut lyckades bli frisk så dröjde det lite mer än ett år, sen fick jag för första gången i mitt liv (20 år gammal) regelbunden mens, kvinnliga former och mådde mycket bättre. Sen hände det som inte fick hända, två missfall. Misstankarna om att något var fel väcktes igen. Dessutom har jag sedan sex år tillbaka fruktansvärda smärtor vid ägglossning speciellt.

Och nu har det gått över ett år sen mitt sista missfall. Och äntligen, äntligen, har jag fått regelbunden mens igen. Det låter inte som något man bör vara superglad för, men jag blir det! Det betyder mkt för mig att veta att min kropp för en gång skull gör som den ska. Att jag börjar må bättre. Att få barn kanske aldrig händer mig. Antagligen inte. Men mina chanser ökar ju när min kropp reagerar såhär positivt av att jag börjar leva bättre.