verymuchninna

Den 13 mars ska jag träffa en specialist, något jag har skjutit upp i två år. Skolan är snart över, jag har en bra bostad i ett lugnt område och jag känner inget behov överhuvudtaget att ha ett förhållande. Jag klarar detta själv, jag ska göra det medan jag har chansen.

Två läkarbesök sedan är det dags för journalsamtal. Sen är det ett enda besök kvar.

Vad som händer sen är inte upp till mig. Det är upp till min kropp att bestämma om jag är redo. Om detta funkar, så kommer jag få vad jag vill ha mest i hela världen.

Jag har alltid vägt lite för lite. Men när jag var yngre hade jag inte ätstörningar utan jag var bara byggd på det sättet (och med en väldigt hög ämnesomsättning). Jag var ganska sen med allt som hade med puberteten att göra. Mina bröst kom inte förens jag var 17-18, men det blev ju inga bomber, knappt jag fyller en a-kupa. Mens fick jag också sent, och sällan. Det första året fick jag bara det två gånger, men folk sa att det var normalt. Tänkte inte mer på det. Sen fick jag ätstörningar och vägde extremt lite. Då fick jag inte mens alls. Då började jag bli orolig på allvar. När jag till slut lyckades bli frisk så dröjde det lite mer än ett år, sen fick jag för första gången i mitt liv (20 år gammal) regelbunden mens, kvinnliga former och mådde mycket bättre. Sen hände det som inte fick hända, två missfall. Misstankarna om att något var fel väcktes igen. Dessutom har jag sedan sex år tillbaka fruktansvärda smärtor vid ägglossning speciellt.

Och nu har det gått över ett år sen mitt sista missfall. Och äntligen, äntligen, har jag fått regelbunden mens igen. Det låter inte som något man bör vara superglad för, men jag blir det! Det betyder mkt för mig att veta att min kropp för en gång skull gör som den ska. Att jag börjar må bättre. Att få barn kanske aldrig händer mig. Antagligen inte. Men mina chanser ökar ju när min kropp reagerar såhär positivt av att jag börjar leva bättre.