Räliga djur.
jag älskar verkligen mina två hundar, dem förgyller min vardag, är supermysiga och gör så att jag får massor av motion. Men... vissa dagar (som den här dagen) kan dem verkligen göra mig superdupertrött! För det första så sov vi hos mamma i natt, och eftersom att mina bröder också sov här så fick jag ligga i en 90-säng. Min minsta hund, Samson, gick och la sig som vanligt vid min kudde. Men min valp, Madison, tyckte inte att hon fick plats i sängen. Hon vred och vände på sig, trillade ner och hoppade upp igen. Till slut blev hon skitsur och bestämde sig för att skippa sömn och reta upp Samson istället! Så fram tills klockan ett var det ett jävla liv, jag sprang och sa ''shhhhhyyyyyy'' och försökte lugna ner dem. Till slut somnade båda hundarna, och jag med.
Lyckan blev kortvarig, för 03:38 vaknar jag av Madisons skall (man tror inte att en 15 veckors valp kan låta så högt...) och blir tvungen att gå ut med henne. Det var första gången på veckor som hon väcker mig mitt i natten för att gå ut, vanligtvis sover hon hela natten och går ut tidigt på morgonen. Så det var bara att slänga på sig en tröja och springa ner med henne. Tröstade mig själv med att nu kunde jag i alla fall få lite sovmorgon (ingen skola idag).
Men nej. Klockan 06:50. Ännu mera skällande från Madison. Ut igen. In igen. Somna om.
08:00. Samma sak,med nu hade även Samson vaknat till liv. Så jag tog en morgonpromenad med båda. Men Madison var totalt ofokuserad och bara hoppade, bet i Samsons koppel och gav inte honom chansen till att göra sina behov. Så jag släppte henne i skogen så att hon kunde få springa av sig lite. Och javisst, springa gjorde hon. överallt, i 190. Fick knappt stopp på henne när vi kom ut på vägen! När jag kom in hade jag gett upp tanken på sömn, utan satte mig för att drick kaffe.
Madison kom då in i köket och började bita på en stol, så jag gav båda hundarna varsitt ben. Som vanligt struntade Madison i sitt ben efter ett tag och ville hellre ha Samsons, så det blev ett jävla liv. När jag var på väg ut för att stoppa dem, så slutade dem båda helt abrupt att bråka. När jag kommer in i sängen så ser jag att Madison ligger i sängen, med puppy-eyes blicken, helt genomblöt. Då hade alltså Samson märkt revir PÅ henne I sängen. Jag blev så trött att jag kände för att skrika, men det var bara till att tvätta henne. Sen tänkte jag, nu äntligen kan jag bara sitta ner i lugn och ro.
Då kommer dem in i köket och fortsätter busa under bordet. När jag ska sära på dem ser jag att han har kissat på Madison - igen! När jag skulle försöka få tag på Madison under bordet så slog jag självklart i huvudet i bordet. Det blev droppen och jag började skälla på dem. Fast att jag vet att man inte ska, så gör sömnbrist märkliga saker med mig! Nu har jag precis torkat upp efter dem, och båda två sover som små änglar under mig. Men jag misstänker att det finns små horn i pannan på dem som snart växer ut.
Den bästa dagen i hela mitt liv.
Jag ställde den frågan till mig själv och fick fram ett helt oväntat svar. Den bästa dagen i hela mitt liv var när jag fick veta att jag var med barn. Bara känslan, att veta, att känna. Samma natt drömde jag att jag fick en flicka, och jag kunde verkligen känna henne, se henne. Men livet ville annorlunda. Med tiden har jag kommit över det och hela den situationen känns okej. Men hela tiden strävar jag efter att hitta den känslan igen, känna det ruset av lycka som jag gjorde då. Nu har jag insett att den känslan kommer inte tillbaka, vad jag än gör. Jag vet vad som måste hända för att jag ska kunna känna så igen. Jag VILL, jag MÅSTE. Jag vill vill vill så mycket att hela min kropp skriker efter det. Har man aldrig varit gravid kan man inte förstå känslan. Det är som om man blir en ny människa över en natt, man känner den där fantastiska lyckan man bara hört talas om tidigare. Att den sen skulle försvinna så snabbt kändes onaturligt, och jag sörjde känslan mer än barnet. Varje gång jag blundar, varje gång jag ser någon med ett barn eller hör barngråt så känns det som en spark i magen på mig. JAG VILL. Jag har vad som krävs, jag kan och jag vill. Jag bara vill. Jättemycket.
Jag saknar dig.
Vem fan är gud att döma - döda ett liv sådär på ett ögonblick? Han bara jävlas med oss.
ibland är en lögn det finaste man har.
Universum är ett monster - men det har sparat dig och mig.
Och jag gör vad som helst för att få ditt liv att verka bättre, bättre,bättre.
Imorgon ska jag till Klippan, mot min vilja. Jag vill hellre vara hemma med mina hundar. Inte på ett crazy-dog.woman kind of way, utan mer att jag inte vill överge min 12 veckors valp kind of way. Hon ska vara hemma hos antons mamma, för första gången. Jag är så nervös för att lämna henne! Kan inte ge några löften - jag kanske bölar över det och åker hem! Men... jag måste försöka ha kul, träffa folk, vara en bra syster och en bra flickvän. Nu för tiden är jag nog en ganska dålig flickvän. Jag förstår att det måste vara svårt att leva upp till mina ibland löjligt höga förväntningar och krav. Men för tillfället känner jag inte mig tillräckligt stark för att släppa in någon på djupet. Så då sätter jag upp min mur, mina regler och tvärvägra att släppa ens en tum på dem. Jag är bara rädd att allt ska hinna ifatt mig innan jag är klar med skolan, och jag ska bryta ihop då. För skolan är viktig, jag vet det nu. Att jag behöver den, att jag behöver göra detta. När jag är klar kanske jag kan ta itu med mig själv, men mitt inre kaos. För ända sen världen ändrades för mig för ca 2 år sedan så har jag inte tillåtit mig själv att bryta samman. Vissa gånger har jag varit nära, men då åker min mur upp igen. Ångesten gör sig påmind när jag tvingas åka till Klippan, ser allt förflutet och känner alla negativa känslor som jag en gång känt.
Just nu vet jag inte. Jag vet bara att jag måste bättra mig. I skolan. Som flickvän. Nu är det jag som får leva upp till alla andras höga förväntningar och krav och bara försöka flyta med. Ett par år till, sen är jag där.
